Livet på farmen...

Hello på er denna kalla fredag!
Åh vad fint det är ute nu med all snö;)
Blev ännu en lång frulle, det njuter jag verkligen av när jag är ledig!!!


Bus & lek i Lovisas mysiga tjejrum;) Mycket Hello Kitti blir det...


Allt skall fram;)


Så fort han vaknar lille Carl så vill han ut & åka brum-brum.

Har sovit i lilla Lovisas rum, hon ville absolut att jag skulle sova i hennes säng så hon låg snällt på en extra madrass på golvet, det är kärlek det;)

Blir mycket lek med en snart fem år gammal ung dam, men det gillar jag i måttliga mängder lol.



Det här gillar jag, jag vill också ha en sådan👊👍😃
Fortare skriker Lovisa när man kör, men idag gick det inte lika fort som på sommaren...

Har idag hunnit med en hel del här på farmen. Lekt "Mamma, pappa, barn", doktor, spelat Hello Kitti memory, gjort snöänglar, målat och åkt fyrhjuling. 

Kul att måla lite men jag tror minsann att Lilleskutt fick ett facelift eller behöver ett, lol😂😜😂


Dörrstop...
Det märks att det jobbar karlar på farmen, ha ha😂😂😜

Här kommer lite bilder från Gabbis hem igår, denna tösa är grym på mycket!!!





Jag har fotat deras barn sedan de var nyfödda, kul att se mina bilder i hemmen...


Elliots coola rum.

Novas fina rum.

Gillar tapeten & ja allt här!!!

Ikväll blir det som sagt middag med mins girls, ser jag fram emot!!!
Ha en härlig fredagskväll med mycket mys❤😘❤
Krams, Jenny

PINK

God morgon!
Ännu en lovely fredag är här. Har nu varit hemma här i en vecka😉

Igår var mina små tjejer med pappa Johan och såg Pink i Fresno. Detta blev deras första "riktiga" stora konsert, häftigt för dem! Vi har en stor arena som sväljer mycket folk i stan. Alltid trevligt att gå på konserter. Har bla sett Madonna, Bon Jovi, Daughtry, Andrea Boccelli mfl i Fresno.

Emi blev så ledsen att vi ej hinner hem till One Directions konsert i Stockholm i juni:( De är ju hennes favoriter, men det går väl fler tåg...

PINK
"To love me now"


Why do you feel so good?
How you make me feel like this
I think I'm hypnotized
It started with a kiss

We shouldn't do this
We both know it's wrong
We both have someone,
to them our hearts belong

Quick, before you go, take off my clothes
and dance with me, yeah

Don't stress me out
Don't talk about
No promises
Your privileges
To love me now

Baby, do not think too much
I'm not asking for love
Let me tell you what I like
Get behind me, hold me tight

Don't be afraid
Take it slow baby
And it's okay
If you forget my name

Quick, before you say goodbye, let's fly
and dance with me, yeah, oh oh oh

Don't stress me out (don't do it)
Don't talk about (don't talk)
No promises (no promises)
Your privileges
To love me now

Don't you wanna dance with me?

Tell me
Why is it so taboo for you to love me like you do?
(You do, baby)
Baby don't talk about it, let's be about it, 'cause I do
(Baby, I do)
Your other girl won't let you do it
Looks like I'm the one for you
(Looks like I'm the one for you)

Don't stress me out (don't do it)
Don't talk about (don't talk about it)
No promises (no no no)
Your privileges
To love me now

Boy, you wanna dance with me?

Don't stress me out (no)
Don't talk about (no)
No promises (making no promises)
Your privileges (uh oh oh)
To love me now

Jag hade gärna sett henne också!!!
Men jag får träffa mina goa tjejkompisar ikväll, då blir det party;) Kanske får bli lite pink skumpa mm👭💗💋
Ha en skön fredag!!!
Krams Jenny

I skuggan av värmen

God kväll!
Ikväll såg syrran & jag denna gripande film som satte sig på näthinnan... Se den!!!

Lotta Thells självbiografiska missbruksskildring kretsar kring lögner och svek i rusets spår. Ett välspelat drama med nästan oanständigt elegant foto, skriver Maaret Koskinen.

”Man får blod på fötterna av glasbitar”, säger en tunn barnröst, alldeles sakligt, som för att upplysa den mind­re vetande: en skärva vasskantad kunskap som i den bästa av världar inte borde omfattas av ett barn.

Så lyder den enkla men effektiva inledningen på Beata Gårdelers långfilmsdebut ”I skuggan av värmen”, en bearbetning av Lotta Thells självbiografiska roman med samma namn. Och det är en välfunnen titel: för de flesta erbjuder skuggan en behaglig svalka, för and­ra kan den bli en bedräglig tillflyktsort som lockar med en annan sorts värme: heroinruset.

Huvudperson är Eva (Malin Crépin) och till en början är det inte mycket man får veta om henne, utom att hon bor ensam och nyligen fått jobb som väktare. Och att hon går på heroin, något hon länge lyckas dölja med hjälp av järnhård disciplin.

Men det förflutna har en benägenhet att hinna i kapp, om inte för något annat än att arbetet bokstavligen tar henne dit: till överdoserna på Centralens toaletter, ansikte mot ansikte med någon olyckskamrat från ett annat liv. När Eva dessutom inleder en relation med Erik (Joel Kinnaman), som är polis, börjar hon tappa kontrollen. Hans närvaro kräver av naturliga skäl än mer disciplin och, vad värre är, en mänsklig reaktion bortom värmen i skuggan.

Filmens styrka ligger nu inte i den gängse handlingsdramaturgin utan snarare i ett slags tillståndsbeskrivning, med ett sug inåt, mot den bedövning och stumhet som lägger sig tätt intill Evas person och erfarenhet.

Det resulterar också i ett slags baklänges karaktärsteckning. Eva är ju till en början blank som ett blad, utan historia. Bara en enda stor ensamhet, också i bildspråket: närbilder av Malin Crépins känsliga ansikte, alternativt en mänsklig gestalt i samspel med ljus, betong, tystnad. Ja, det mesta i filmen är medvetet avskalat. Dialogen är knapp och skådespelarstilen är nästan minimalistisk.

I vilket fall, och trots att både Crepin och Kinnaman redan har en hel del erfarenhet från tidigare teater och filmarbete, är det nog inte för mycket sagt att man här på ett avgörande sätt anar en ny skådespelargeneration i vardande.

Lägg därtill Gösta Reilands expressiva och stundtals nästan oanständigt eleganta foto, som i samverkan med Malin Lindströms klippning ibland skapar oerhört laddade bilder. Som i scenen där man ur Evas synvinkel ser Eriks ansikte tätt, tätt i dunklet på kudden bredvid hennes – innan det plötsligt och nästan omärkligt förvandlats till någon okänd: skrämmande och suggestivt.

Men Beata Gårdeler går samtidigt en skör balansgång mellan denna intensiva subjektivitet och en mer kantig socialrealistisk skildring av avtändningens ångest och möten med ett iskallt Vård-­Sverige, en balansgång som inte håller hela vägen ut. Men det hindrar inte att ”I skuggan av värmen” på det hela taget är en väl genomförd långfilmsdebut.

Maaret Koskinen

Krams, Jenny